Min turkiska...

Sedan jag kommit hem har jag blivit besatt utav en sak - jag måste börja prata mera turkiska, får inte glömma min turkiska, måste bli bättre på turkiska. Vet inte varför men det var så härligt att komma ner till Istanbul och känna att min turkiska fortfarande satt där i huvudet, även om den är dålig, enformig och med ytterst få ord. Jag har bestämt mig för att hitta någon att prata med, det borde ju finnas? utbytesstudenter... eller? I Vilket fall som, så ska jag se till att min erkek arkadasim pratar turkiska med mig, bara turkiska. Vi har en vana att prata engelska, för vems skull egentligen?
Jag har ändå bott i turkiet, studerat turkiska och då vill jag inte att det ska gå till spillo...Om vi någon gång får barn, så vill jag att de ska vara tvåspråkiga. Ceyhun kommer ju lära sig svenska här, men ska jag då sitta i mitt hem med mina barn utan att förstå vad de säger till sin far? Arkadaslar, de ska bli ändrig på detta!